På besök i tältlägret

Idag blev det tufft!!! Vi bestämde oss för att gå bort till Port de la Chapelle, ett av de provisoriska tältlägren där många flyktingar lever.

Det ligger en halvtimmes promenad från vår parisboning. Vi hade ju sett bilder på campens små tält i långa rader men visste egentligen inte vad som väntade oss. Ju längre ut från de centrala delarna vi kom, desto mer byttes den pittoreska bebyggelsen mot förortsgrå betong. Ganska snart hittade vi området. Under motorvägsbroar i zig-zag stod tält uppställda sida vid sida. Små eldar brann här och var och röken låg som en lätt dimma över platsen. Några ungdomar kickade fotboll, skräp låg i drivor och mitt i folksamlingen befann sig tre unga kvinnor som såg ut att vara sjukvårdare. En man försökte tvätta sina fötter och strumpor så gott det gick vid en vattenpost där kallt vatten strålade utan stopp. På ett gallerstängsel hängde kläder på tork. Bilar drog förbi i hög hastighet och en renhållningsbil stannade till för att tömma skräp. På en kulle intill levde andra människor. Här hade tunga droger utan tvekan fått fäste och "bostäderna" bestod främst av presenningar och trasiga plastskynken. Med jämna mellanrum utryms lägen av myndigheter men de bostadslösa är snart tillbaka. Vi sökte kontakt med kvinnorna. Det visade sig att de var sjukvårdsutbildade från England. De arbetade hemma i England ett par månader och sparade ihop pengar för att sedan åka till Paris för att hjälpa flyktingar under en tid – helt på eget initiativ! Fantastiska människor!

Det kändes inte ok att själv bege sig in i lägret men men när vi fick följa med Harriet och de andra kvinnorna in i campen kändes det lugnt och vi blev väl mottagna av killarna. Många kom från Afghanistan men också från andra länder. Vi bjöds på sockersött :) te kokt på öppen eld. Killarna berättade gärna om förhoppningar och förtvivlan. Många har varit på flykt i år efter år och avverkat flera länder. Vi träffade inga ungdomar som levt i Sverige här men flera som varit i Österrike och Tyskland. De kände till andra killar som varit i Sverige och visste att Sverige utvisar till tex Afghanistan, vilket inte Frankrike gör.

Vi fick höra att en man – natten innan – hade knivskurits till döds då några personer trodde att han var rik. Det här spred förstås rädsla i lägret.

När vi tagit avsked fick vi bevittna hur våra nya vänner på flykt plötsligt hamnade i ett riktigt tufft bråk. Vi förstod aldrig riktigt vad som hände men situationen var mycket hotfull och hatisk. På ett ögonblick förändrades våra vänliga vänner till unga män som slogs för livet. Här gick det inte att backa. Frustrationen och rädslan som förståeligt låg strax under ytan gjorde reaktionerna blixtsnabba och utan tvekan. Det hela klingade av men vi insåg att vardagen i området är stentuff och medan vi återvände mot vår hyrda bostad för en kaffe vände killarna mot campen, eldarna och i bästa fall en portion mat från någon hjälporganisation.

Dagens höjdpunkt känns svår att utse. Tankarna på ungdomarna i lägret vill inte lämna mig men jag är glad att vi fick möta dem och de fantastiska engelska kvinnorna!

*Längre reportage från Frankrike kommer framöver.

Foto: Mikael Lundgren

{fastsocialshare}