50 år sedan striden om Vindelälven

Efter årtionden av storskalig vattenkraftsutbyggnad beslutade regeringen Palme år 1970 att Vindelälven skulle fortsätta strömma fritt. Striden mellan naturvärden och tillväxt splittrade opinionen, men till slut gick politikerna på älvräddarnas linje.

Vindelälven – en 45 mil lång naturkraft som söker sig fram från södra Lappland, genom Västerbotten och ut mot kusten – var för 50 år sedan föremål för en omfattande debatt. Löften om jobb, skatteintäkter och fler invånare lockade ja-sägarna, medan nej-sägarna ansåg att det bara skulle ge en temporär lösning på arbetslösheten och att den orörda älvens betydelse för rekreation, forskning, rennäring och turism var långt viktigare.
Lokaltidningarna fylldes av insändare och aktionsgrupper för och emot bildades. Våren 1966 kallade Vindelådalens aktionsgrupp mot utbyggnad till sitt första möte. En av initiativtagarna var Björne Persson, 87 år, nu Umeåbo, men då bosatt i Vindeln där han jobbade som lärare och var socialdemokratisk kommunpolitiker. Kärleken till älven fick han genom sin pappa som var hängiven sportfiskare.
– Jag följde med honom många gånger och lärde mig att tycka om älven och naturen, ropar han för att göra sig hörd över Renforsens mäktiga dån, ett par kilometer från centrala Vindeln.
– Om det blivit utbyggnad hade det funnits en stor damm en bit uppströms, en fem kilometer lång tunnel under samhället och bara en torrfåra med lite stenskravel här i forsen, förklarar Björne Persson.

Freden i Sarek

1961 gjorde Naturvårdsdelegationen och Vattenfall en överenskommelse om vilka vattendrag som skulle skyddas mot exploatering – Freden i Sarek. Bland de älvar som godkändes för utbyggnad fanns Vindelälven men när Vattenfall senare presenterade sina utbyggnadsplaner för älven tog protesterna fart.
Den ursprungliga planen omfattade tolv kraftverk, bland annat ett stort ingrepp i Laisdalen, där ett vattenmagasin skulle dämmas upp 46 meter över sjön Gautojaure och byar som Adolfström, Bäverholm och Gauto sättas under vatten.

Svarta fåret

Längs Vindelådalen var opinionen splittrad och partipolitiskt var åsikterna motstridiga.
– Jag var den ende socialdemokratiska kommunpolitikern i Vindeln som sa nej till utbyggnad. Jag fick många ovänner och sågs som något av det svarta fåret, säger Björne Persson.
Krav på att han skulle uteslutas ur partiet kom från ledande håll inom arbetarekommunen men då ställde partikamraterna sig bakom honom, och året därpå blev Björne Persson kommunstyrelsens vice ordförande, vilket han var i 38 år.
– Det var tufft, men för mig fanns inget alternativ. Jag hade inte härdat ut om jag inte stått upp för att älven skulle få leva kvar utan reglering.
En riksdagspolitiker som hade stor betydelse i frågan var socialdemokraten Nancy Eriksson. Som ordförande i allmänna beredningsutskottet fick hon Vindelälven på sitt bord. Ledamöterna i utskottet reste längs utbyggda Umeälven och orörda Vindelälven.
– När Nancy Eriksson fick se Renforsen viskade hon till mig: "Inte kan vi bygga ut det här", och så böjde hon sig ner och började plocka blåbär, berättar Björne Persson.

Renbete och flyttningsvägar

Vindelälven och markerna däromkring har stor betydelse som flyttväg för renarna och som renbete. Aina Jonsson, 86 år, från Rans sameby och bosatt i Ammarnäs var tillsammans med sin man, Anund Jonsson, aktiv i kampen mot utbyggnad. Maken finns inte längre i livet, men Aina Jonsson berättar om deras engagemang.
– Hela mitt liv har kretsat kring Vindelälven. Den var viktig i renskötseln och därför kämpade vi för att den inte skulle byggas ut, säger hon och beskriver hur de tillsammans med andra grupper och enskilda skrev insändare och kallade till möten.

Flaggan hissades

Debatten svängde fram och tillbaka. I huvudsak ville socialdemokraterna och vänstern bygga ut, medan högern ville bevara. Innan rikspolitiken fattat något beslut hann Olof Palme ta över som statsminister efter Tage Erlander. En opinion som till en början bestod av några hundra älvräddare hade då växt och lyckades, med draghjälp av Nancy Erikssons argumentation i kammaren, åstadkomma en majoritet i riksdagen mot en utbyggnad. Trots att socialdemokraterna hade egen majoritet i riksdagen efter 1968 års val.
Den 1 april 1970 kom beskedet att Vindelälven skulle fortsätta att strömma fritt och i Adolfström hissade byborna flaggan. På en presskonferens meddelade Olof Palme att det var naturvårdssynpunkterna och rekreations- och forskningsmöjligheterna som blev avgörande (TT 2 april 1970).– Nu är den ju nationalälv och området ett biosfärområde, och så finns det många fler miljövänner i hela landet nu.

Text: Anette Olofsson
Foto: Anders K Jonsson

Karta Vindelälven:
https://vindelalvenjuhtatdahka.se/wp-content/uploads/2020/06/Biosfaromradet-karta-20200608.pdf
Källa: Biosfärområde Vindelälven-Juhttátahkka

Fakta:
Vindelälven, samiska Vyöddaleiednuo i nedre delen och Viddulejiennuo i övre delen är 453 km lång med Laisälven som största biflöde.
Rinner upp nära norska gränsen på nordsidan av fjället Sarvestjåkkå söder om Nasafjäll och genom Sorsele, Vindelns, Vännäs och Umeå kommuner.
Vattenståndet varierar med upp till 8 meter – mest av landets älvar.
Utsågs 1993 till en av Sveriges fyra nationalälvar.
Utsågs 2019 till ett av Unescos biosfärområden: Vindelälven–Juhtatdahka. 

{fastsocialshare}